Hur bestämmer domstolen brottslighetens straffvärde?

När domstolen ska bestämma ett straff eller en påföljd börjar domstolen med att bedöma brottslighetens sammanlagda straffvärde. Straffvärdet får sedan betydelse för om fängelse blir nödvändigt som straff eller om det går att ersätta ett fängelsestraff med en annan påföljd, t.ex. en villkorlig dom eller en skyddstillsyn.

Domstolen utgår från det allvarligaste brottet när den samlade brottslighetens straffvärde ska bestämmas.

Ett exempel är följande. En person döms för våldtäkt och misshandel. Våldtäkten blir utgångspunkten eftersom det brottet har högst straffvärde (minimistraffet för våldtäkt är tre års fängelse). Till det straffvärdet lägger domstolen ett oftast rabatterat (nedsatt) straffvärde för misshandel (straffvärdet är exempelvis sex månader, men endast tre månader läggs till, enligt detta exempel). Domstolen kommer fram till att det sammanlagda straffvärdet motsvarar fängelse i 3 år och 3 månader.

Detta sätt att rabattera straffvärdet kallas för aspiration eller aspirationsprincipen. Principen innebär att ett brott får mindre och mindre tyngd i det stora hela, ju fler brott som gärningsmannen har begått.

Ett exempel är följande. En grov stöld har i ett visst fall ett straffvärde som motsvarar sex månaders fängelse. 70 grova stölder av samma slag har i samma fall ett sammanlagt straffvärde som motsvarar fängelse i fyra år. Om gärningsmannen har begått endast en grov stöld enligt exemplet så döms han alltså till fängelse i sex månader medan han, om han i stället har begått 70 grova stölder enligt exemplet, döms till fyra års fängelse.